Jag sitter uppe sent, fast jag inte borde, vad är det som håller mig vaken?
är det vad jag gjort, eller det jag aldrig gjorde?
Jag fattar egentligen inte varför det blev som det blev. Du var mitt allt (eller borde jag skriva är mitt allt). Du vet att jag gör allt (eller det mesta) för dig. Att glömma dig borde vara som att glömma vem som hellst (tänk på annat, hitta på saker med andra, träna) men jag har gjort allt.
Du lärde mig massor, du gav mig ett helt annat tankesätt, du visade mig en helt annan värld. Det är faktist som jag levt under en sten när jag träffade dig ( precis som du brukar säga (- Har du bott under en sten?, eller, – Är du fryst eller?)
Det är ju faktist så, för när du säger saker som jag inte viste om
(som för dig verkar självklara) känner jag mig fryst ,eller iaf lite sämre än alla andra, jag har mått dåligt utav dig, jag har känt mig mindre värd än alla andra och ibland kändes det som om du var Gud.
Du vet allt, om du bad mig göra något hade jag förmodligen gjort det. Jag älskar dig, jag vet att du älskar mig också.
Kan det vara det som gör det så svårt? Fast jag Du & jag (precis som låten), är egentligen mer än så. Du vet det.
Under tiden vi inte prtaade hade jag andra. Eller jag hade inte egentligen inte någon, jag hade Pia!. Men det fanns en i mitt liv, Kan säga att jag vart mellanstadiekär, han var fin att se på, rolig att smsa med, och skulle gärna träffa bara han en helg. Du vet att det var så, (för du såg det på min bdb) och när du läste det tog du kontkt igen (otrygg undvikande person), kändes som jag fick en miljard knivhugg i mig. Det var overkligt att du skrev till mig igen. Jag hade ju glömt dig. Fast egentligen fanns du där i mitt bakhuud och gnagde hela tiden. Jag kan lova att mina bästa vänner som Pia & Hanna, skulle kunna övertyga dig om det. För just den gången jag verkade som gladast, eller som mest nere skulle dom kunna fråga - vem tänker du på? och egentligen kunna vara döva, för dom vet ju redan svaret, du.
Du vet det ju också egentligen. Är det det som egentligen gör det så svårt. Att du var till för mig, och jag för dig? Jag tror det, ser du det inte själv är det för att du inte vill se sanningen eller för att du är en otrygg undvikande person?
Jag fick mitt svar i veckan. Jag vet vad jag borde göra, men med dig är det svårt.
Du vet att jag i längden är det bästa för dig, ingen kan tycka om dig som jag
(förutom dina föräldrar) nu menar jag inte att jag tycker om dig på samma sätt som dina föräldrar, VERKLIGEN INTE, haha, wierd. men om GUD sa vem ska dö?
-han eller du? hade mitt svar förmodligen blivit likadant som dina föräldrar. . så trgiskt är det. Fast egentligen älskar jag mitt meningslösa liv.
och jag kan ju knappast älska dig mer än livet. Hur är det möjligt. Hur kan man älska någon mer än livet (förutom sina barn och sin mamma) ?
eller är det så att jag bara skriver detta inatt bara för jag är depp? nej, det finns i mitt huvud hela tiden.
Fyfan vad kär jag är (egentligen inte olyckligt). Det har inte gått en evighet än.
Men den dagen vi pratade om (minns du?) när jag tar i din hand, och du i min, när det inte finns problem längre. Då har det gått en evighet. Vill vi ha den evigheten imorgon?, då älskar vi varandra mer än livet! (men vi kan ju inte göra det en och en)
Tankar inatt? det är inte ens natt klockan har PRECIS slagit 22. alla fyllo är ute och super. jag sitter hemma och super. Jag har min hund (dock sover hon) men jag är ensam. Jag ska ut med henne nu. Jag älskar min hund. Jag älskar mina vänner. Men det finns bara 4 st jag skulle kunna dö för. 3 av er läser min blogg, den andra är min mamma, räkna ut vilka ni är. Jag hoppas jag visar det för er. Jag uppskattar er som ingen annan och ni är bäst! Ni är det bästa som finns! <3 bara kärlek till er
// Fyllot